Jag är trångsynt. Jag inser det varje gång någon i min omgivning ifrågasätter något jag själv alltid tagit för givet. Då ställer jag mig nästan uteslutande oförstående inför det faktum att de inte tycker som jag eller inte verkar förstå det självklara i diskussionen.

Innan jag gÃ¥r vidare vill jag bara poängtera att det jag skriver om endast speglar mina egna Ã¥sikter och inte pÃ¥ nÃ¥got sätt är en redovisning av adopterades Ã¥sikter i allmämhet (fan nu gjorde jag det jag själv avskyr, buntade ihop alla adopterade till en enda homogen grupp. Vilket vi sÃ¥klart inte är bara för att vi alla rÃ¥kar ha föräldrar som inte delar vÃ¥rt kött och blod. Och “vi”, va fan skriver jag det för. Okej, det är den enklaste lösingen rent sprÃ¥kligt. Det fÃ¥r ni stÃ¥ ut med. Vill bara poängtera att jag försöker att undvika att generalisera).

Ofta fÃ¥r jag frÃ¥gan om hur jag känner inför mina syskon. Min syster är min mammas biologiska dotter och min bror är adopterad, fast inte frÃ¥n samma familj som jag. MÃ¥nga gÃ¥nger fÃ¥r jag frÃ¥gan om jag trivdes hemma under min uppväxt och om jag känner att min syster är min syster och min bror är min bror. Ungefär som om blodsband skulle definiera betydelsen av hur viktig en person är. Jag blir bara trött och irriterad när människor i min omgivning ställer frÃ¥gor av denna art. “Löjligt” kanske ni tycker.  MÃ¥ sÃ¥ vara. Men jag tycker det är konstigt att folk faktiskt undrar en sÃ¥dan sak. Att de undrar om de människor jag är uppvuxen med och tillbringat en stor del av mitt liv med, verkligen känns som min familj.

Jag vet många i min  omgivning som inte är adopterade och som inte har trivts i sin familj, inte känt sig hemma och inte kunnat relatera till dem. Bara för att man råkar födas in i en familj, behöver det inte betyda något annat än att man faktiskt kanske råkar ha likadan hårfärg och samma näsa. Det behöver liksom inte betyda ett dugg mer. Samtidigt som man som adopterad kan känna väldigt mycket mer för de människor man vuxit upp hos och som blivit ens föräldrar. Blodsband behöver inte ha med saken att göra.

Vad jag ville säga med det här var nog mest att min syster är min syster. Min bror är min bror och det kommer aldrig ändras, bara för att vi inte delar liknande gener. Jag känner mig mer svensk än korean och hade jag nu inte råkat ha svart grovt hår, små ögon och en platt profil, hade ingen någonsin ifrågasatt mig och mina känslor inför min familj. 

Kanske tycker ni inte att det är något att elda upp sig för, och ni har kanske rätt. Men jag kände ändå att jag ville förklara. Den familj jag har är den enda familj jag känner till och jag förstår inte varför det skulle vara så konstigt att min syster verkligen känns som min syster, trots att hon har gråblå ögon, ljust hår och är mer konstnärlig än jag. Det behöver verkligen inte vara särskilt märkvärdigt.