Det är så mycket jag kan säga om Sex and The City 2. Det är så sjukt mycket jag kan säga om ur de genom de två filmerna tagit död på det jag en gång gillade med serien. Det som faktiskt var någonting bra så länge det varade. Men nu finns bara en vidrigt materialistisk, rasistisk, kvinnoförlöjligande varumärkesexploaterad två och en halvtimmes smörja och inte så mycket mer.

Jag hade inte förväntat mig mycket innan. Tro inte det. Jag visste nästan vad jag gav mig in på när jag sjönk ner i Rigolettos bekväma biostolar igår kväll. Men inte trodde jag det skulle bli så illa. Första filmen var på intet sätt tillfredsställande men den kändes ändå som en logisk uppföljning på serien, trots att man redan då fick en skymt av det som komma skulle.

Inte nog med att handlingen var riktigt riktigt tam, dialogen var under all kritik och rollfigurerna verkar nästan som parodier på sig själva. Det är också nästintill totalprovocerande att filmens skapare tror så lite om sin publik. För visst är det väl så att filmen är gjord för oss tjejer och kvinnor i åldrarna 15-.30 och tydligen är det därför enkelt att anta att vi alla låter oss förföras av dyra kläder, snygg styling och lyx lyx lyx. För visst drömmer alla om att trippa omkring i högklackat i öknen, charmas av hundra procent rent danskt testosteron. Hur kan man fördumma sin publik så, hur kan de förlöjliga och förvandla oss (för jag tillhör ju ändå målgruppen) till blåsta våp?

Jag är inte dum, jag vet att både första och nu då också andra filmen är en lång varumärkesorgie, och hell, det är ju tack vare att dessa varumärken pumpat in miljoners miljarder i budgeten som filmerna fått se dagens ljus, men kunde det inte gjorts på ett lite mer smidigt sätt? Produktplacering förekommer ju hela tiden, men det finns andra fall där den åtminstone gjorts på ett lite mer smart sätt.

Nej, nu är det nog, nu har de mjölkat det sista ur varumärket, ur serien som en gång faktiskt var ganska bra, hade rätt mycket värme och ändå bidrog med något nytt. Nu är det bara ett sorgligt och ett desperat försök att blåsa liv i 4 avdankade tv-skådisars karriärer.

Nu sätter jag punkt. Tänker inte diskutera det här något mer. De två timmarna jag satt och skämdes igår är snabbt bortglömda. Kanske blir jag påmind när SJP vinner en razzie award mot slutet av året. För det lär hon nog göra. Och jag kan inte annat än säga att det kommer vara välförtjänt.

Lisa skriver kort och bra och utan skygglappar om medieentreprenörer som lyfter unga bloggerskor till skyn, men i hemlighet bara utnyttjar och stoppar pengar i egen ficka. Om hur de överdriver och överskattar sig egen roll i en “genre som inte är deras att tuppa sig i”, skriver Lisa. Hon pÃ¥minner mig om sÃ¥dant jag glömmer mellan frukost och lunch, mellan öl och skitsnack, mellan knappandet pÃ¥ tangentbordet och upptagenheten.

Men det är klart “hon är ju sÃ¥ duktig, hon är ju bara 15 och har redan en av Sveriges största bloggar”, “…sÃ¥ himla uppflyftande med alla dessa unga tjejer som tagit sig fram och driver framgÃ¥ngsrika bloggar..”. Jag tror jag precis fick upp lite kräks i munnen. Som den enda kommentatorn skrev (bara det är ganska upprörande att ingen annan hade nÃ¥got att säga om detta) ” ….finheten med tennis är att man inte kan ta nÃ¥gra genvägar till en perfekt server. Vill man vinna sÃ¥ spelar man fair…”. Det torde gÃ¥ att applicera pÃ¥ nästan vad som helst. PÃ¥ nästan allt som helst.

Vi har bott i vår nya lägenhet i tre veckor idag. På den tiden har com hem och all tele inte lyckats få vår tv eller vårt bredband att funka. Verkar verkligen vara komplicerat det där. Måste kräva mycket skills för att typ trycka på en knapp. Eh.